Har du inte sett den?

MÅLBROTT GALORE.

Om det är någon film från 2010-talet som kan jämföras med storheter som The Godfather och The Shawshank Redemption så är det Boyhood. Detta är en film bör ses och upplevas av alla.

Filmmakaren Richard Linklater anställde 2002 en 6 år gammal pojke att spela huvudrollen i hans nya film 12 Years. Filmproduktionens grund var att påbörja en film 2002 och filma denna pojke i 12 år och i slutändan sätta ihop det till en långfilm 2014. Filmen bytte sen namn till Boyhood då Richard Linklater trodde den skulle kunna bli förväxlad med 12 Years a Slave. Hela filmen låter väldigt simpel om man ska förklara handlingen: Det handlar om en pojkes uppväxt. Men det är inte grundtanken som säljer för mig, det är allt annat!

Mason är en pojke som växer upp i Texas med sin storasyster och sin mamma. Hans pappa har dragit till Alaska på grund av egna själviska skäll. Familjen går igenom skilsmässa, flytt och tonåringars hormoner från alla håll och kanter [cue scary music]. Hela tiden ser vi pojken Mason växa år för år. Vi ser hur han börjar tänka igenom saker annorlunda, vi ser hur hans kropp förändras och vi hör hur hans röst förändras (I feel you Mason, målbrottet är inte kul). Livhändelser bara flyger förbi och allt är hoptryckt till ett fint litet paket signerat Richard Linklater.

Pojken som fick rollen som Mason var Ellar Coltrane. Karaktären har så många sidor som konstant förändras just för att han förändras och går igenom något vi alla tonåringar har gått igenom: puberteten. Man kan förstå varför hans humör svänger och varför hans intressen växer fram. Man ser sig själv i honom väldigt väl, och när jag säger väldigt väl – då menar jag väldigt väl! Han går från en ganska tystlåten men busig pojke till en blyg och tafatt tonåring and so on (jag ska inte spoila hela hans utveckling). Ellar Coltrane är fantastiskt för rollen just för att jag tror han spelar sig själv. Han har växt upp med den här filmen och går igenom kroppens förändring och därför lyser det igenom i hans skådespeleri, för att han måste spela den åldern han faktiskt är.  

Patricia Arquette (True Romance, Medium) spelar den älskande modern som hela tiden försöker hitta vägar för familjen att gå för att nå det bästa möjliga livet. Hon bryr sig så mycket en moder kan göra samtidigt som hon måste ta hand om sig själv och försöka må bra. Arquette gör att otroligt jobb som denna moder, hon säger varje mening med den moderliga rösten som alltid har den bakomliggande oron i sig. De flesta spännande scenerna i filmen är just med modern då det är hennes liv som påverkar varje steg hos Mason.

Den svagaste länken i filmen är systern. Lorelei Linklater spelar Samantha, den jobbiga systern som uttrycker sig hur hon än behagar. Lorelei är regissörens dotter och jag tror att den relationen är vad som inte fick fadern Linklater att kicka henne. Jag säger inte att hon var hemskt dålig, men hon framstod endast som jobbig i mina ögon. Hon hade sina stunder när hon var barn i början av filmen men ju längre in vi kommer i filmens handling desto mindre tycker man om henne. Precis som huvudrollen Mason så spelar hon sin roll i den ålder hon själv är, vilket gör det mer förståeligt att hon blir så blyg och osäker på sitt skådespeleri när vi kommer in i tonåren.

Den viktigaste och bästa delen av filmen är fadern. Ethan Hawke (Training Day, Hamlet) gör sitt bästa framträdande någonsin. Han spelar fadern som är osäker i sig själv och därför osäker i sin relation till sina barn. Han är den karaktär som förändras mest i filmen och som man fortsätter heja på enda in i slutet. Varje scen lyser upp starkare när han kommer in. Hawke ger en sådan gigantisk tyngd till rollen som jag har aldrig har sett hos en fader-roll. Jag brukar ofta tröttna eller misstro fader-rollen i filmer just för att den kan bi ensidig. Hawke förändrar helt min syn på det, han säljer verkligen sig som fadern som verkligen försöker men gör inte alltid rätt. Han har en relation till sina barn som man väldigt sällan ser på film, en genuin relation. Jag känner att Hawke har suttit med barnen utanför inspelning och pratat med dem om vad de går igenom och skapat ett band med dem. Det som stärkte hela relationen mellan fader och son till den starkaste i filmen var ”The Black Album” (se filmen så får du veta).

Vi ser alla händelser från ett barns perspektiv. Inte genom Masons ögon men fortfarande med fokus på vad han ser. Allt är filmat på det viset att man upplever Masons känslor i ögonblicket. Man lever sig verkligen in i berättelsen för att den har en överblickande filmteknik men samtidigt en djup syn från huvudpersonens vy.

Från 2002 till 2013, man får se allt som händer med familjen under dessa år. Det som fascinerad mig med filmen var att den kändes hela tiden aktuell även fast den var satt i tidigare år. ”Nutida” händelser tas hela tiden upp år för år. Det är trashtalk om Bush efter kriget mot Irak, det är boksignering när Harry Potter and The Half-Blood Prince släpps och det är en lista över de bästa filmerna år 2008: Tropic Thunder, The Dark Knight och Pineapple Express. Ett medel som används av Linklater som ger en konstant känsla av närvarande i tiden är musik från det året delen är inspelad. Antingen i bakgrund eller som festmusik eller en låt som är på radion i bilen, det är alltid låtar från den tiden och det fördjupar hela upplevelsen.

Boyhood är något som vi aldrig har sett förut. Richard Linklater har skapat ett mästerverk och en stort fett fotavtryck i filmhistoria.

Boyhood – 5 av 5 pubertetsfjun på hakan. 

 Recension av Albin Sundberg